Interkristallin korrosion – Ett problem, två lösningar

Interkristallin korrosion är ett problem som uppstår av kromkarbidbildning i stålets korngränsområde. Vid uppvärmning till temperaturer i området 500-850 °C binder kolämnen det korrosionshämmande kromet, och korrosion uppstår utmed stålets korngränser. Detta kan liknas vid att lösa upp murbruket mellan tegelstenarna i ett hus. Risken för interkristallin korrosion ökar avsevärt med stålets kolhalt.

En lösning är att sänka kolhalten, som t.ex. i legeringarna 4307 och 4404 där kolhalten är max 0,03 %. Aisi-benämningen är 304L/316L. L:et står för låg kolhalt.

En annan lösning är att tillsätta titan (Ti), som i legeringarna 4541 och 4571. Titanet binder kolämnen vilket motverkar kolets skadliga effekt på stålet. Effekten av att tillsätta titan kan jämföras med att använda lågkolstål. I de flesta fall kan man utan problem skifta 4541/4571 till 4307/4404 och omvänt. Användningen av Titanstabiliserade stål beror ofta på tradition, och är stor framförallt i Tyskland. Ti-stål är mekaniskt starkare, i synnerhet i högre temperaturer, men är besvärligare att polera. Ti-stålet kan också ge gulaktiga svetsar tillsammans med Formiegas. Aisi 316 Ti är inte en officiell norm utan bara en benämning.

Tack vare stålverkens möjligheter att sänka kolhalten och tillsätta titan så är interkristallin korrosion ganska sällsynt i dag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *