Vid tillverkning av rostfritt stål är huvudingredienserna järn, krom och kol. Men det förekommer också ett antal föroreningar som inte får överstiga vissa gränser. En sådan förorening är svavel. Svavel är väldigt skadligt för korrosionsmotståndet och för de flesta kommersiella ståltyper ligger den övre gränsen för svavel på 0,015 procent.
Svavel kan ge fördelar
Men svavel är inte alltid av ondo! Vid tillverkningen av automatstålet EN 1.4305 tillsätts svavel medvetet vilket resulterar i en svavelhalt på mellan 0,15–0,35 procent. Det som då händer är att svavlet förenar sig med en annan förorening, nämligen mangan. Svavel och mangan bildar tillsammans mangansulfider som bildar hårda, långa strängar utmed stången.
Vilka är fördelarna med EN 1.4305?
Strängarna av mangansulfider förbättrar de spånbrytande egenskaperna avsevärt jämfört med de mer sega austeniterna. Vid svarvning kommer du slippa långa spånor då strängarna av mangansulfider bryts och skapar korta spånor. Tyvärr är inneslutningar av dessa mangansulfider mindre bra för korrosionsbeständigheten. Därför har EN 1.4305 inte samma motstånd mot korrosion som t.ex. vanligt EN 1.4301/1.4307.
Fördelningen av mangansulfid i längdriktningen hos stångstål.
När lämpar sig EN 1.4305 bäst?
EN 1.4305 lämpar sig till produktion som kräver mycket spånavskiljande bearbetning och i tillverkning av långa serier i automatsvarvar. Då motståndet mot korrosion är lägre jämfört med de övriga austeniterna är det viktigt att medier som kommer i kontakt med stålet är milda och utan starka syror. EN 1.4305 passar därför bäst i en torr inomhusmiljö.
Det kan vara bra att vara uppmärksam på att EN 1.4305 inte är ett bra val för om du ska bocka, elpolera, beta eller svetsa stålet.